Detta är en tankeställare:
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?
Mycket tänkvärt!
SvaraRaderaSå intressant! På Youtube finns klipp av när Bruce Springsteen står och spelar på Köpenhamns gator - men hans publik förstår minsann att uppskatta honom, även om de inte tror att det är sant...
SvaraRaderaTack för din kommentar om mina schlagerfunderingar. Jag kan ju tillägga att den typen av musik väljer jag normalt bort, men jag har slutat att klanka på folk som säger sig vilja lyssna på den. Jag tror det är lite masspsykos runt Melodifestivalen.
SvaraRaderaSedan är det ju intressant att någon ofta måste tala om för oss när något är bra och vi ska uppskatta det. Vi är rätt osjälvständiga där och tror inte en gatumusikant kan vara något speciellt, medan någon som spelar i ett konserthus givetvis måste vara det.
Klipp av Bruce Springsteen på Köpenhamns gator har jag själv länkat till min blogg vid något tillfälle. Men han är ju ett så känt ansikte (och en sådan känd röst) att folk knappast kan ta honom från vem som helst (till skillnad från Joshua Bell kanske).
Och där kommer vi kanske tillbaka lite till mitt schlagerinlägg. Hur mycket kan ett synintryck (och andra yttre intryck) påverka våra upplevelser av musik?
Hej, tack för kommentaren på min blogg, om de små färgglada bilarna i Rom. Tack för kommentaren om miniatyrhusen - nu vet jag att de är i Dalarna. Kul. Och nej, jag bor inte i Rom permanent tyvärr. Men 1 år bodde jag och min sambo där 1999-2000. Det var väldigt speciellt - och nu försöker jag åka ner så fort jag kan, viket inte är så ofta. Ibland åker jag ner själv faktiskt, bor på kloster inne i stan (det är billigt och centralt), och ägnar hela dagarna åt att fotografera vardagssituationer.
SvaraRaderaVi ses på fototriss ,kanske en annan gång.